WRG började året med att bjuda hit en av Sveriges mest eftertraktade tränare för en clinic. Tolv klubbmedlemmar och deras intet ont anande hästar fick sig en välbehövlig duvning under helgen. Däribland undertecknad med min häst Mr. Duke.

Peter började med att höra sig för med varje ekipage om hästens ålder (men inte ryttarens tack och lov!), ungefärlig utbildningsnivå och vad man hade tänkt sig med hästen. Han satt upp och red på i stort sett samtliga hästar för att, som han sa, få en känsla för hästens problem och förtjänster samt bättre kunna förklara och demonstrera hjälperna.

Det är rätt lustigt att se sin lilla bortklemade häst, när någon kunnig människa som dessutom ställer krav på en respons kliver upp. I Dukes fall kunde jag se en lätt bekymrad ögonvita som han alltid får när han inser att han kan bli tvungen att anstränga sig. Peter red nästan hela första passet och satte fingret på flera viktiga punkter, bland annat bristande bogkontroll. Just det återkom han till med de flesta andra ekipagen på clinicen, och flera övningar som vi fick göra syftade just till att kunna flytta bogen, såväl på en volt i galopp som på rakspår.

I slutet på första passet blev vi omnämnda att ”rida hästen rak på volten” varefter Ridskolan del 1 genast kunde börja. Hur var det nu; ingen innertygel (eller rentav: ”ge fasen i innertygeln!”), centrum mitt över hästen, passa ytterbogen... Mina tankar vandrade plötsligt iväg till den där fina frimärkssamlingen jag faktiskt ägde som sjuåring, kunde den tänkas finnas kvar i någon låda, redo att putsas av igen???

Clinicen fortlöpte i allt annat än stilla mak. Peter anpassade träningen efter varje häst och ryttare och alla pass såg olika ut. Folk jobbade på med sina hästar och jag är personligen imponerad av allihop! Jag tror de flesta liksom vaknade till och började reflektera över hur man egentligen tränar när man rider. Är man själv konsekvent? Vågar man ställa krav? Ger man belöning på rätt ställen, osv?

Peter var väldigt grundlig och pedagogisk när han lärde ut. Gång på gång upprepade han grunden; att lära hästen att gå undan för tryck. Han ville tillexempel hos de flesta hästar se lite mer respons för tygelns tryck mot halsen. Framförallt ville han inte att hästen skulle gå emot tryck, som blev fallet en kort stund när Peter suttit upp på en av de deltagande unghästarna, utan förståss flytta sig för skänkeln. (När unghästen började protestera med små bockningar och krumbukter gick ett sus genom den gedigna publiken som säkert hoppades på underhållning, men tyvärr - Peter var aldrig ens nära att ramla av.)

Efter helgen verkade alla vara rörande eniga om nyttan med kursen. Jag tror många fick en välbehövlig ”spark i ändan” så här i början på träningsåret och förhoppningsvis en hel del inspiration också. Om vi får som vi önskar ser vi Peter här igen redan i höst och om allt faller väl ut, flera gånger nästföljande år för en mer regelbunden träning där ryttare och hästar verkligen kan utvecklas.