Så har vi återigen överlevt ritten för de tuffaste av de tuffa; den årliga skrittritten på Klinteberget. Totalt var vi åtta glada cowboys och cowgirls med hästar av varierande storlek och ras som samlades i Mulde på lördagen den 9 juni med vår nätta lilla packning, som även i år fick plats i en enda Volvo kombi (med takräcke) på nåt märkligt sätt. Packningen bestod bara av livsnödvändiga attiraljer som kylväskor fulla med mat, tält, kubbspel, jätteskärbräda, vinglas, kex, ost, chips med mera från livets nödtorft. Som vanligt hade vi tur med vädret, och solen sken på oss bägge dagarna när vi skrittade fram genom skogen i ett hav av liljekonvaljer. Eftersom Kjelle har blivit en sån klenis (eller var tvungen att vara hemma och passa eventuella fölningar, som ju var den officiella förklaringen) så stod vi helt utan vägvisare, men det spelade ingen roll för vi brukar ju rida vilse även under Kjelles eminenta ledning, och det gjorde vi naturligtvis i år också. I vanlig ordning red vi alldeles för långt, och fick snirkla oss tillbaka en bra bit längs dikesrenar och i annan oändlig terräng. I samma veva passade Silver också på att tappa en sko, så Lennart fick sig en trevlig promenad på en halvmil eller nåt. Skon slogs senare på plats igen av Ann-Helenes medhavde hovslagare Örjan som kom till lägerplatsen i egen bil. Mycket praktiskt att ha en sådan i bagaget, även om inte många förstod vad han sa eftersom han är skåning.

Lägerplatsen nådde vi utan vidare strapatser framåt halv fem-tiden, varpå Linus lånehäst Zeus blev så glad att han genast lade sig ner och rullade sig på den sköna sandmarken utan att bry sig det minsta om allas förskräckta tillrop eller en tanke på min stackars sadel. En minut senare gjorde Daniels häst Robin samma sak och då kunde vi inte hålla oss för skratt längre. Det är väl nåt som hör till den hästrasen kanske, eller så är de släkt, vad vet jag. De som inte var halvt ihjälsvultna vid det laget sattes att samla ihop ved och göra upp en brasa för kaffet. Lennart och Ann-Helene byggde upp eldstaden och arrangerade trefoten med kaffepannan medan vi andra satt utslagna bredvid och pekade med hela handen. Vi skulle nog inte klara oss mer än fem minuter själva i skogen.

När vi fått lite ny energi så byggde vi upp lägret, som detta år mer liknade ett mindre tältmöte än en övernattningplats i Vilda Västern. Det var endast de yngsta cowboysen Mattis, Fredrik och Linus som visade lite tåga genom att sova i hemmabyggt vindskydd vid elden. Efter att den äldre generationen slagit den yngre i kubb ett par gånger så gav ungdomarna upp eftersom de inte orkade resa våra kubbar fler gånger. För mycket dataspel och TV-tittande sätter sina spår. De orkade dock släpa sig tillbaka till grillplatsen så att vi kunde grilla kött och korv över elden och slafsa i oss, tillsammans med lite gott att dricka.

När skymningen föll var det dags för den sedvanliga barbackaritten på ängen. Dock var det bara de allra modigaste två ryttarna som vågade sig upp på sina hästar utan sadel – ingen nämnd, ingen glömd - så även den traditionen tycks vara på utdöende. Hästarna såg skeptiska ut till att ge sig ut på ridtur så sent på kvällen men skuttade snällt runt på ängen med oss en stund, och vissa skuttade mer än andra, men inte heller i år ramlade någon av och slog ihjäl sig. (Så jag har fortfarande ca 95 gånger kvar innan jag kan kalla mig Ryttare med stort R)

Eftersom Kjelle inte var med så fick Lennart överta hans roll som historieberättare vid lägerelden och gjorde sitt bästa för att skrämma upp ungdomarna med spökhistorier, men de verkade inte bli särskilt förskräckta eftersom de slocknade en efter en i sitt vindskydd under berättandets gång, och inte blev det bättre av att jag försökte dra mitt strå till stacken med bloddrypande historier heller. Vi som fortfarande var vakna övergick till att diskutera andra djupa (?) ämnen innan vi också kröp in i våra små tält framåt tvåsnåret på natten. Och då var det kallt kan jag lova, det kändes mer som Sibirien än Gotland i juni. Några timmar senare när solen hade lyst på tälten en stund var det dock väldigt varmt istället. Hästarna stod snällt bundna hela natten, utom Victor som gick i en liten minihage och strosade. Efter frukost och städning av lägret begav vi oss hemåt. Victor hade lyckats vricka foten eller nåt och fick åka transport halva vägen tillsammans med en ponny som var lite för stossig för sin ryttare, men de andra ekipagen nådde Mulde ridhus utan missöden.

Frågan är om det trots allt ändå inte var Kjelle som gjorde den tuffaste insatsen av alla, som körde upp följebilen och cyklade från lägerplatsen till Mulde, och dagen därpå cyklade hela vägen upp igen för att hämta bilen… Men varför cykla när det finns hästar???

Nästa år hoppar vi över följebilen! Inget som inte kan tas med på hästen kommer med den gången och tält, kylväskor och annat trams är bannlyst! Vi måste försöka återupprätta skrittrittens rykte innan det är försent, nästa steg hade väl varit att ta med sig husvagn med TV och parabol och mikrovågsugn.