Årets oktober-ritt blev hastigt och lustigt förlagt till Tofta skjutfält.

Charolais-klubben behövde hjälp med att samla ihop sina 78 förvildade kossor som gick på bete på fältet. Djuren skulle flyttas från den stora hagen som var på ca 400 tunnland till den lilla hagen på ca 100 tunnland. De 11 Ryttarna som samlats för att likt ett vältrimmat team driva ihop djuren var Johnny, som försökte hålla ihop skocken, Lina, Sandra, Kristian, Mattias, Björn, Linda, Anders, Mari, Jörgen, plus två till som jag missade namnen på i all hast samt undertecknad på cykel. Som de vana boskapsfösare dom är lyckades ryttarna snabbt lokalisera en större del av flocken. Dom gjorde en kringgående rörelse på ett fält och närmade sig försiktigt djuren. Då plötsligt så fick kossorna syn på våra tappra cowboys, dom fällde upp svansarna (kossorna alltså) och satte med dunder och brak iväg genom skogen så som bara kossor kan. På ett ögonblick så var djuren försvunna bland snåren.

Hur ett femtiotal kossor kunde galoppera iväg med ett så öronbedövande dån och i nästa sekund göra sig helt osynliga var för oss alla svårt att förstå.

Vår gissning blev att dom nog hade smugit sig ner till den andra änden av hagen ca: 2 km söder ut. Alla, utom några som stannade kvar för att vakta grinden till hage två, drog ner till den södra delen av hagen. Djurägarna körde pickups och motorcykel, cowboysarna red och jag trampade efter på min cykel. Ungefär halvvägs så mötte jag Jonne Utas som sa att han sett flera spår längre söderut på skogsvägen. Jag cyklade vidare in i skogen och hörde längre fram ryttarna som hade fått spej på djuren. I den snåriga skogen gick det bara att ta sig fram till fots så ryttarna kom inte nära djuren. Cykeln parkerades mot ett träd och jag gjorde en kringgående rörelse för att komma bakom flocken. När dom var mellan mig och fångstfållan så påkallade jag deras uppmärksamhet, för att sakta kunna driva tillbaks dom. Men när dom upptäckte en människa i skogen så fällde dom bara åter upp svansarna och drog iväg med ett dån genom skogen. Till min lycka så skenade dom dock iväg åt rätt håll. På halkiga westernboots så sprang jag efter hjorden norrut. Efter knappt en kilometer så sprang dom ner sig i ett kärr (tack ock lov) så jag kunde hinna ifatt och pusta ut lite.

När kossorna åter fick syn på mig så drog dom vidare norrut, nu i makligare takt då dom blivit trötta. Vi började nu närma oss fångstfållan så jag visslade för fullt för att dom vid fållan skulle styra in kossorna i rätt hage. Men ve och fasa! fotfolket som tröttnat på att stå och vänta hade gått ifrån för att koka kaffe. Så alla kossorna, vilka jag jagat till fots ca två kilometer, sprang bara förbi gringen och ut i friheten på andra sidan. Att ryttarna inte var med berodde på att en häst mycket tragiskt lämnade oss, jag nämner inte vem utan det får ägaren själv berätta om han/hon orkar prata om det.

Även Thomas Sjögren deltog i jakten på kossorna med sin 4wd pickup.

Han lyckades få bra driv på ett 30-tal kossor längs med vägen men plötsligt så tröttnade kossorna, stannade och sökte skydd i ett stort snår. Thomas beslutade sig då för att fortsätta till fots, vilket han snart skulle få ångra. Kossorna hade vid det här laget nämligen tappat tålamodet och bestämde sig för att ge igen. När Thomas närmade sig flocken så vände alla tillbaka mot honom i vild galopp och han fick likt en ekorre snabbt klättra upp i närmaste tall för att inte bli nertrampad.

Nåväl, Johnny och dom övriga ryttarna lyckades till slut driva in ett fyrtiotal kossor i den lilla hagen och förtjänar väl efter den bravaden att kallas för cowboys.

Så efter 6 timmar i sadeln så var dom nog ändå ganska nöjda med dagen.